Noter för triosonater

Triosonaten med två överstämmor och basso continuo är en av de viktigaste formerna från barocken när det gäller balansen mellan det „gamla“ polyfoniska vitterheten och det „nya“ solistkonsertglansen. „Sonata da camera” var populärt långt in på 1700-talet som underhållning, inte bara vid hove. Barockkompositörer trodde också att en sonata skulle kunna ersätta alla orgelstycken i en kyrka. Den användes därför mer som en „Sonata da chiesa" i liturgin istället för propriumsånger eller antifoner.

De första triosonaterna kommer från Italien av Giovanni Paolo Cima,sedan kom kompositörer som är populära idag så som Biagio Marini, Dario Castello och Giovanni Battista Fontana. Arcangelo Corelli komponerade i slutet av 1600-talet sin Sonate da chiesa op. 1 och op. 3 och Sonate da camera op. 2. och op. 4, verk som ansågs exemplariska och som spelades över hela Europa. I Tyskland var det framförallt Georg Philipp Telemann, Johann David Heinichen, Johann Philipp Kirnberger och Christoph Graupner, som beskrev sina sonater som „corellisantes“.

Med tillkomsten av den galanta stilen på 1700-talet utvecklades triosonaten till en mer solistisk riktning med mindre polyfoni och mer utsmyckning. Vid det analkande slutet av basso continuo, smälte den samman med andra kammarmusiksgenrer på 1800-talet.